Anmälningarna om kränkande särbehandling och mobbning har ökat under senare år och Arbetsmiljöverkets föreskrift, AFS 2015:4, som kom för drygt ett år sedan har satt ytterligare fokus på detta känsliga område. Kompetens och oberoende är ledord om man ska utreda fall på arbetsplatsen.
De senaste tio åren har antalet anmälningar om kränkande särbehandling ökat nästan 50 procent, enligt Arbetsmiljöverkets statistik, och mest utsatta är arbetsplatser inom vård och omsorg. Statistiken är dock lite av en gråzon – det råder delade meningar om arbetsplats-relaterade kränkningar och mobbning eller om det är benägenheten att anmäla som ökat.
– Att uppmärksamheten kring dessa frågor ökat råder det inga tvivel om och det är klart att det gör det lättare för en person som upplever sig som utsatt att berätta, säger Stefan Blomberg, leg. psykolog och forskare på Arbets- och miljömedicin vid universitetssjukhuset i Linköping samt f.d. psykolog vid Previa Linköping. Stefan Blomberg har även skrivit boken Mobbning på jobbet och är känd som expert från teve-programmet Morgans Mission.
Nära 10 procent har blivit utsatta för kränkande särbehandling
Stefan Blomberg säger att på en generell, övergripande nivå, brukar man uppskatta att mellan nio och 10 procent av alla yrkesverksamma har blivit eller är utsatta för någonting som skulle kunna klassificeras som kränkande särbehandling och att den andelen har varit relativt stabil över tid. Samtidigt noterar han att begreppet kränkande särbehandling varit svårtolkat. Här, menar han, att förra årets föreskrift var ett steg i rätt riktning.
– Många hade förväntat sig att få en skarpare definition, men istället har man valt att vidga definitionen vilket är bra. Samtidigt behöll man termen kränkande särbehandling vilket ställer till det. Många ser kränkande särbehandling som nästan utbytbart med mobbning, det vill säga en väldigt allvarlig situation, men så är det inte. Här måste man tänka om, det är inte jätteallvarligt, men det är en risk situation som kan leda till att det blir allvarligt, säger han.
Kränkande särbehandling är en risksituation som kan leda till att det blir allvarligt.
Per Larsson, beteendevetare på Previa och specialist på kränkande särbehandling och mobbning, håller med om att begreppet i sig kan ställa till det.
– Det finns alltid subjektiva- och objektiva (fakta-) aspekter när det gäller oss människor. Man kan uppleva sig som kränkt utan att det kan fastslås att man sannolikt blivit det. Trots att man kan ha utsatts för dåligt ledarskap eller oacceptabla beteenden från kollegor så kanske det ändå inte klassificeras som kränkande särbehandling. Objektiva avgränsningar och hanteringen av mycket information ställer höga krav på både utredare och metod, såväl för den utsattes skull men också för den som är utpekad, säger han.
Kränkningar - ett resultat av olösta konflikter på jobbet
Ofta uppstår kränkningar som ett resultat av olösta konflikter på en arbetsplats. Samtidigt är vissa arbetsplatser mer utsatta, som vården, där många arbetar under extrem tidspress.
– Det finns en tydlig koppling mellan hur ohälsan överlag ökar i takt med ökad arbetsbelastning, stress och oro. När människor är pressade är det lättare att de agerar respektlöst, inte sällan ganska omedvetet, säger Per Larsson.
Att pressade arbetsförhållanden kan vara en grogrund för konflikter och kränkningar är kanske inte så konstigt. Snabba och dåligt implementerade förändringsprocesser, organisationsförändringar, neddragning av personal samt frånvarande eller vagt ledarskap är andra arbetsmiljöfaktorer som kan ge upphov till kränkande beteenden.
– Människor som känner sig hotade, eller konkurrerar om en tjänst, tar ibland till metoder som är väldigt oetiska när de söker skydda sig själva, säger Stefan Blomberg.
Arbetsgivare efterfrågar utbildningar inom området
Om man ställs inför en situation som faller under utredningsplikten måste, enligt föreskrifterna, utredaren vara kompetent och oberoende.
– Det är det allra viktigaste, att kompetenskravet och oberoende tas på högsta allvar. Vi får många frågor från arbetsgivare som efterfrågar utbildningar på detta område just för att säkra kompetens. Det finns ju en risk att en person beskylls för saker som han/hon inte kan försvara sig mot, det får inte bli rättsosäkert. Alla parter måste hanteras rättvist och juste och känna, efter det att processen avslutas, att det gick rätt till. Det är målet, säger Stefan Blomberg.
